torsdag 18 oktober 2018

Älgjakten är den mest populära av alla jaktformer. Antalet nedlagda hemmansägare och drevkarlar bär vittne om den saken.

Att just älgjakten blivit så populär beror kanske i främsta rummet på att några förkunskaper, såsom skjutkunnighet och dylikt, inte är nödvändiga - eftersom älgen är vårt största villebråd och alltså mycket, mycket lättare att träffa än till exempel ekorrar, råttor och fåglar, vilka senare dessutom lätt flyger bort. Några allmänna, redan vedertagna förhållningsregler kan dock vara lämpliga att erinra om.

Alltså. Man inköper en stycken jaktkostym av grönt tyg, ett stycke jakthorn och två liter brännvin samt lånar ett gevär, vilket som helst. Viktigast är brännvinet, vilket annat framgår därav att staten låtit tillverka särskilt så kallat Jägarbrännvin, avsett att förtäras under älgjakter. Det vore otacksamt mot den omtänksamma staten att inte köpa minst två liter, varav en halv liter bör användas all lägga de så kallade grunden med innan man går hemifrån. Genom denna förberedande åtgärd ser man två älgar i stället för en, vilket underlättar träffmöjligheterna. I varje fall kan man vara säker om at åtminstone träffa den ena älgen om man siktar mellan båda.

Det ovannämnda jakthornet är också en viktigt detalj. Så fort man lyckas fälla något, så blåser man en triumferande fanfar i hornet. Ett jaktgevär kan, som sagt var, också vara bra att ha med och användes då att skjuta med.

Så går man ut i skogen. Där ställer man sig på något som kallas pass. När man stått på pass vid pass en timme, sätter man sig. Detta kallas så att sitta på pass. När man suttit på pass i fem minuter, tar man en klunk jägarbrännvin för att hålla värmen uppe. När man gjort detta blir man en annan människa. Den andra människan behöver också en klunk för att hålla värmen uppe, varför man ger den andra människan denna klunk. När man tagit åtta klunkar för att hålla värmen uppe hos de båda människorna, är värmen så högt uppe som den kan komma. Man övergår då till att klunka för att hålla humöret uppe. För detta fordras större klunkar. Man tar sådana. På så sätt får jägaren både värme och humöret att hålla sig uppe, men det är också det enda hos honom som håller sig uppe. Resten av jägaren lägger sig. Detta kallas att ligga på pass och är mycket lättare och vanligare än att stå.

När jägaren nått detta behagliga tillstånd kan han börja själva jakten, vilket tillgår så att man börjar med att spetsa öronen och spärra upp ögonen. Om man kan. Jakten indelas nämligen i tvenne huvudmoment, då det gäller att vara på sin vakt. Dessa moment äro:

 Moment 1) När man hör något prassla,
 Moment 2) När man ser något som ser ut att röra sig.
Det är på dessa båda moment som utgången av jakten hänger. Hör man något prassla, kan man vara säker på att det är en älg, om inte två. Man tar då hastigt en klunk, för att styrka sig inför detta avgörande ögonblick. Så beslutar man sig för att skjuta i riktning mot prasslandet, varvid man bör tillse att pipan inte är riktad mot en själv, när man trycker av. Är den det, klunkar man inte mer.

Rätt vänd är emellertid pipan farlig för prasslet. Man skjuter därför mot detta. Det kan visserligen vara en människa, men varför skulle man misstänka det? Det är fult att vara misstänksam mot sina medmänniskor.

Samma handlingskraft gäller det att visa prov på vid moment 2. Det vill säga, när man ser något som ser ut att röra sig. Man fyrar genast av mot detta, ty det måste vara en älg. Under alla omständigheter gäller det att inte vänta tills man verkligen ser vad det är som rör sig, för då kan det vara för sent. Om älgen efter första skottet skulle komma framrusande ur buskarna på två ben, svärande och hotande med polisanmälan samt  även i övrigt bete sig som en människa, så förstår man att detta endast beror på att man klunkat för mycket, och det gäller därför att skjuta fort, innan det kommer vita elefanter emot en också.

Dagen efter läser man så i tidningen att man varit ute på älgjakt tillsammans med en god vän, samt att den gode vännen var född 1883 och ogift. Man fäller då en tår, ty har man varit med om en jakt, ska man åtminstone kunna säga att man fällt något.

En helt vanlig jaktdag: